sackadera

Sackadera kommer inte gå på tokmässan 2024

“Woke” har blivit ett skällsord. Äntligen lite frispråkighet! Vi kan kalla saker vid deras rätta namn och det har blivit roligt att tjöta skit igen. Men vad händer om vi faktiskt kastar “woke” åt vargarna?

Den sociala reglerteknologin som de senaste tio åren har kallats ”woke” behövs för att hålla våra handlingar i schack mot våra, låt oss vara ärliga, mindre ädla motiv.

Visst, “woke” kan kännas förljuget och aningen daterat. Vi kan börja kalla den sociala pressen för något annat, men den behövs. Hellre förljugenhet än ett samhälle där människor som jag får fria tyglar att omsätta sina dunkla impulser i praktik.

På ett kafé, en kaffe och en öl, surret från den fullt pågående staden med alla dess leveranser, butiker, hundägare och cyklister. Inte visste jag att detta skulle vara miljön att skänka mig denna veckas spaning.

Det ’tanklösa juckandet’ är på väg tillbaka..

I många, många år har juckandet framkallat tankar av ängslighet och skam. Man har sett det som ett nödvändigt ont och juckat endast när man verkligen behövt.

Jag spår en framtid där juckandet har en större acceptans. Att med armar, ben och tydligt samtycke låsa fast någon eller något och inleda de små delikata höftrörelserna, koppla bort hjärnan och bli ett med naturen. Låta dofter och impulser styra både tempo och amplitud.

Min känsla säger att tydligare än någonsin är flera stilar populära samtidigt. Trendcyklerna har blivit så korta att de första i trendcykelledet kan ha på sig samma saker som den som är sist att hoppa på tåget. Cykeln är sluten. Mellan dessa människor finns en gradient av folk som har på sig all möjlig skit. I detta inlägg kommer jag fram till att jag endorsar stilen ”äkta normcore”.

Normcore är ju stilen att inte sticka ut, det vill säga att bara vara en basic bitch. Det är skjorta och jeans, vanliga skor. Det är en enfärgad topp, något så unikt som jeans med en vanlig vidd och återigen vanliga skor. Om det är kallt har man en vanlig jacka. Om det regnar har man vanliga stövlar.

Det är jävligt lätt för grundsnygga personer att hylla klädstilen normcore. Det kostar dom ingenting. De knotsmala, långa människorna vars mjukvassa ansikten alstrar både feng shui och högspänning riskerar ingenting. De linjalraka näsornas attraktion består. Dessa människor kan ta på sig vad som helst utan att förlora appeal. Deras ansikten kan hantera blickar.

Svårare att anamma normcore har alla vi som är grundfula. Vi behöver alla hjälpmedel vi kan få för att kompensera för alla våra våra kroppsliga 404 och 406.

Detta är faktorer vill jag att ni ska ta i beräkning när jag nu endorsar äkta normcore. Jag gör det inte för min egen skull.

Normcore i praktiken tenderar att bli normalextrem, alltså normal till den extrema grad att den sticker ut. Av denna anledning vill jag förtydliga att jag endorsar äkta normcore. Alltså att på riktigt se normal ut.

Danska Ascoola Influencers (även kallade DAIs) har i större utsträckning börjat handla second hand och till och med börjat sy egna kläder. Jättebra – tänker man först. Men dessa DAIs är ju fortfarande de som driver eländet med fast fashion. Om de bara kunde sluta vara så jävla coola! Fast fashion kan finnas på grund av DAIs, därför spelar det försumbar roll om de handlar kläder second hand eller inte. Fokuset måste bort från kläderna! Av denna anledning endorsar jag äkta normcore och basic bitchness.

My name is Sackadera, and I kind of maybe potentially approve this message.

Långsiktighet är ett ord som behöver kontext för att bli förståeligt. För mig handlar det om att på coop nypa två påsar chilinötter i stället för en – då slipper jag gå till dit igen i morgon. Svensk Kärnbränslehantering AB (SKB) har en annan horisont. De står i begrepp av att kapsla in, gräva ner och säkra giftigt kärnavfall i åtminstone hundratusen år.

Tekniskt är det så klart ett helvete. Det är inte lätt att desarmera tusentals ton av osynlig, doftlös mordsörja som varken bryr sig om väggar, hänglås eller moral. Tekniska problem har ju dock, när de blir tillräckligt allvarliga, alltid en räddare: nörden. Det finns alltid en nörd som kryper ur sitt vinteride och nästan löser uppgiften. Iklädd krigsuniformen mörklila skjorta och långa fingernaglar börjar hen dona och tricksa och filura fram en lösning som funkar – nästan. Här kommer en myndighet och typ rensar bort lite memes från källkoden och navelludd från serverfläkten och tar på sig äran för den färdigställda produkten.

Lägre förtroende har vi så klart för det mjuka släktet lingvister. De är jätteduktiga på historia men aldrig kan de göra något proaktivt. Att säga att de nu behöver vara proaktiva vore att underdriva. En utvald skara lingvister (och liknande) ska se till att kommunikationen kring kärnavfallet funkar. Det handlar alltså om att varna framtidens varelser att kärnavfallet är livsfarligt och att de inte ska krypa ner i grottan, plocka bort kopparskalet från kapslarna och kränga det på Kvibergs marknad. Valet av kommunikationsmedel ska funka imorgon, om femtio år, om hundratusen år.

Jag vet vad du tänker. Om vi laminerar ett A4 med en döskalle på, och sedan laminerar det igen, och igen och sen sätter upp det på platsen: vad är problemet?

100.000 år är 20x längre tid än skriftens existenstid och det räcker att läsa 250 år gammal text för att man inte ska fatta vad det står. Symboler från förr ändrar betydelse och funktion. Titta bara på telefonsymbolen i din egen telefon. Kidzen vet inte nu vad den föreställer och inte fan vet de vad datorns symbol för ”spara” föreställer när det är en diskett. Snart betyder telefonsymbolen ”ringa” och kort efter det ”prata” och redan där har viss information gått förlorad.

Det finns ett relativt nutida exempel där man hittat mycket gamla nedgrävda lådor med varningstexter. Inte ordagrannt översatt men på ett ungefär: ”det kommer bli kaoz med dig om du öppnar dessa lådor”. Vår nutida människokollega ska ha öppnat lådorna utan att blinka för att upptäcka mumier och annat läskigt men ofarligt gojs. Inget annat hände. Två saker kan vi eventuellt lära av detta. Ett: Varningstexten funkade inte. Två: Varningstexten behövdes inte.

En idé som på riktigt har förespråkats är att låta lingvisterna vila och för första gången på allvar lyssna på haschtomtarna. Att med konst och estetik indikera kapslarnas både position och farlighet låter ju paradoxalt, men kanske är det rätta vägen. Idén att placera kapslarna i en skog av genmanipulerat blå och gamla träd tror jag inte på. Att omringa kapslarna med avskräckande vassa spjut och spett, som också varit en idé, tror jag mer på. Förr var ju tumregeln att det alltid fanns en rejält tokig dampunge i varje klass. Kalibern på dessa dampbarn var tveklöst tillräcklig för inte avskräckas av slipade spjut eller blå träd. Att det inte ska komma ett enda dampbarn på hundratusen år betvivlar jag. Dampbarnens axiom utmanas icke.

En annan idé har varit att forma ett vetenskapligt prästerskap/hemligt sällskap vars plikt ska vara att se till att informationen fortsätter spridas och att hålla koll på dess bäst-före-datum. Det är en kul idé just eftersom sekter ju alltid tenderar att böja sanningen på ett sätt som resulterar i att ledaren får ligga. Jag ser dystopiska, radioaktivt pornografiska bilder framför mig. Nakna vetenskapsmän som justerat sanningen om kapslarna för att få använda sina knäppande geigermätare som njutningsapparaturer med sommarvikarien. Nej, hellre avslutar vi mänskligheten.

Hela projektet planeras kosta 100 miljarder. Jag undrar om det inte hade varit bättre att ge kapslarna till en alkoholiserad grävmaskinist, låta honom supa sig redigt packad och gräva ner dem på valfri plats minst 50m under jord och låta fyllans glömska ta hand om problemen. Om någon hittar kapslarna om 55.000 år, so fucking be it. Jag hinner äta upp mina chilinötter tills dess.

Imorgon ryker mina granskott till ögonbryn. Choff choff! Men hur fuck gör jag med min palsternacknäsa?

För att behålla makten över mitt eget utseende har jag nu skaffat en mustasch. När jag har mina glasögon på mig ser jag ut som ett likhetstecken. Två parallella, liggande streck och inget annat.

Att sätta sig på ett flyg till Turkiet har aldrig varit något alternativ. När krisen kom för sex år sedan valde jag att försöka spendera mig ur sitsen. Frisörbesöken kostade över 600 kronor och jag skaffade mig en hair routine

“Herrklippning: Från 99 kronor” står det på den enorma gulsvarta skylten. När jag drar i dörren ringer en liten klocka. Längs med två av väggarna i det kvadratiska, lilla rummet står svarta skinnsoffor. Golvet är en klinkerimitation i antracit. I fönstret snurrar en röd, vit och blå polkastång. Det finns affischer med frisyrer som inte går att beskriva på något annat sätt än omoderna. Stripiga frisyrer på män i tajta läderjackor. Deras blickar pekar snett nedåt. Frisören kommer ut i salongen genom ett draperi. Bakom draperiet finns en stol och ett kylskåp. Jag kan inte titta på honom utan att tänka på hur lik han är Squidward från Svampbob. Stora, trötta ögon i djupa ögonhålor karvade ur en brocolliformad skalle. Hans långa näsa är som ett segel. Han ser uttråkad ut, och han ser ut att hata mig. “Varsågod”, säger han och pekar på en av de tre stolarna samtidigt som han rycker av ett förkläde från en krok. Jag kastar min keps i soffan och slår mig ner. “Två millimeter på sidan, okej?”. Hans sätt att prata är tydligt, han vill inte käbbla, han vill ha ett snabbt svar och svaret ska vara ja. Jag har ingen referens, jag vet inte hur två millimeter ser ut, men jag godkänner hans förslag men tillägger att han ska klippa med sax och inte rakapparat uppe på huvudet.

När jag hade mer hår på huvudet gick jag till en annan frisör. En kvinna som måste ha varit nära pensionsåldern, hon hade en mycket förtroendeingivande, borgerlig frisyr där hårspetsarna hade böjts inåt. Helt ärligt ser jag ingen direkt skillnad på resultatet då och nu. Metodiken skiljer desto mer. Squidward är snabbare och mer hårdhänt. Han sparar tid genom att inte titta efter var han sätter kammen, han bara för den mot huvudet och så stannar den där mitt huvud stoppar den.Inte sällan hamnar ett öra i kläm.

Min frisyr är enkel, två millimeter på sidorna och något längre på toppen. Det är därför det inte är något annat än märkligt att Squidward ber om 300kr när det är dags att betala. Jag vet mycket väl att det står ”från 99kr” och inte ”99kr” på skylten men påtalar ändå att det står ”99kr där ute”. Inte kan min enkla frisyr skilja 200% mot baseline. Squidward lyfter nu blicken, huvudet är fortfarande riktat mot kassaapparaten, munnen är halvt om halvt öppen. Vi tittar in i varandras ögon utan att säga något. Denna arga lek pågår i fem sekunder innan han fäller ner blicken igen, knappar in 300kr på kortterminalen och vänder den mot mig.

Hittade denna aforism skriven av Oscar Wilde som jag vill dela med mig av:

För varje tjog flygresenärer som köar vid gaten finns det ett dussin killar som känner sig smarta för att de inte köar. För varje dussin killar som känner sig smarta för att de inte köar finns det en ensam bloggare som från en sittplats en bit bort observerar detta olustiga elände.