sackadera

Det känns overkligt och underbart på samma gång att Schyffert, som ju är ständigt aktuell och alltid haft framtiden bakom sig, hittat just min blogg och tyckt om den så pass mycket att han vill starta en podcast med mig. Vi är mitt i skapandeprocessen och ni, ni hänger med.

Han ringde mig med svindolt nummer. Utan att presentera sig gick han rakt på sak. Han har hittat min blogg och han skriker till mig att han tycker min blogg ”har något” men att han inte riktigt kan sätta fingret vad. När jag frågade vem det var som ringde fick jag svar först tio sekunder senare, när hans gapskratt hade lagt sig: ”Det är ju Schyffert för helvete! Hör du inte det?” Det var svårt att höra vad han sa för det var mycket, eller, kanske framför allt många bakgrundsljud. Han skratt-skrek-rapade att bloggen fick honom att ”pissa ner sig av skratt” och att han ”av en händelse förresten står och pissar i en pissoar just nu”.

När pissoarspolandet, handtorksblåsten, gylfdragandena och toalettdörrsdrämmandena slutat var det lättare att höra vad han sa. Han berättade att jag behärskar det han kallar för specifik humor. Att redogöra för detaljer som inte hör berättelsen till, och att formuleringen av dessa detaljer utgör själva humorn snarare än berättelsen. Detta ligger enligt honom helt rätt i tiden. Han tänker så klart på när jag till exempel skriver att jag åkte buss vid en person som såg ut att heta David eller när jag genialt nog skrev om en kille att han såg ut att vara allergisk mot vallmofrön. Det är en magnifik uppvisning i fyrdimensionellt tänkande, hävdar Schyffert.

Att sammanföra mig och Schyffert flyttar ingen forskningsfront, det blev tydligt första gången vi sågs för ett spånmöte, haha, men fan vad roligt vi hade. Vi möttes på ett kafé, tiden gick snabbt, vi hade så mycket att prata om. Vi kom nätt och jämnt förbi den första att-göra-punkten: att brainstorma fram poddnamnet. Det landade till slut i ”Snett inåt bakåt – från röva” vilket så klart var Schyfferts skruvade idé. Vår vision var ett namn som rullar fint över tungan och som inte låter sig glömmas. Gissa om vi fick hela kaféets blickar på oss när Schyffert under idéprocessen högt och plötsligt skratt-skrek-rapade ut förslaget ”Fingerpullarpodden!!!” utan kontext. Det är den här sortens abrupta, sofistikerade könsabsurdism som jag och Schyffert har gemensamt (och som kan göra att vårt projekt blir konstnärligt intressant).

Att jobba med Schyffert kommer också med en bonus. Han har ett jävla nätverk. Han känner i princip alla viktiga personer i vår bransch: David Sundin, Johan Rheborg, Andres Lokko, bröderna Luuk, Fredrik Lindström, Erik Haag, Björn Gustafsson, Tomas Alfredsson, bröderna Herngren, Filip och Fredrik, Emil Persson, Johan Ulvesson, Johan Glans, Gårdinger, Peter Apelgren, Kristian Luuk, Fredrik Lindström, Tomas Andersson Wij, Alex Schulman, Niklas Strömstedt, Kristian Luuk, Fredrik Strage, Jan Gradvall, Jocke Åhlund, Johan Renck, Peter Dalle, Kristian Luuk och även programledaren Kristian Luuk.

Hans nätverk är guld värt för att hitta gäster till podden, det konstaterade jag och Schyffert. Vår shortlist med priogäster är just nu Kristian Luuk och Emil Persson.

När Luuk för drygt tjugo år sen hade Sen kväll med Luuk var det han själv som bokade artisterna till programmet, och detta fortsatte han med under På spåret. Först bokade han Broder Daniel, som senare skulle slå igenom med full kraft. Sen har Luuk ensam möjliggjort First Aid Kits framgång genom att ihärdigt ge tjejerna i First Aid Kit en direktkanal till svenska folket på fredagskvällarna. Luuk besitter en unik intuition för content som vi vill förstå oss på. Och att hans feministiska drivkraft konkretiserats till praktik genom First Aid Kit-grejen är ju något vi beundrar, jag och Schyffert alltså. Bakom alla könsord och generaliseringar är vi ju feminister, jag och Schyffert.

Vi vill ha Emil Persson som gäst eftersom han är ett humorgeni. Storheten vilar på två pelare, har jag och Schyffert gemensamt kommit fram till: Den första är hans humoristiska seende. Att han uppfattar egenheter och mikrobeteenden som flödar långt utanför det normalmänskliga upptagningsspektrumet. Den andra är hans formuleringsförmåga: att dessa egenheter kokas ner till en mening, eller fördom om man så vill, som är mer sann än det den beskriver. Ur honom spritter en kärlek för den indirekta humorn. Den som fattar, fattar, och fattar, det gör jag och Schyffert.

Nästa fredag ska jag och Schyffert mötas för att spela in jinglar till podden. Efter det ska jag hänga med Schyffert till en lunch med Freddy Rolster, grundaren av en AI-startup som via en app ger sina användare dietrekommendationer baserat på önskad ljudprofil av ens fisar. Schyffert har investerat två miljoner och hävdar AI kommer förändra allt inom fisljudsbranschen.

Jag återkommer.

Hur kan ni kalla mig macho när jag fällde en tår till den sista hyllningen av Börje Salmings hockeygärning i Toronto?

Hur kan ni kalla mig historielös när jag sett youtubeklippet av Random Making Movies-gänget som utforskar en vattenfylld militärbas från kalla kriget?

Hur kan ni kalla mig fåfäng när jag har tokiga tatueringar?

Hur kan ni kalla mig rasist när jag tycker om olika och faktiskt de facto per se ad hoc smakade en irakisk kaka gjord på dadelpasta för mindre än en månad sen? Jag följer ju för i helvete Zeinas kitchen på insta.

Hur kan ni kalla mig obildad när jag är samtalsextremist? Jag har ersatt pornhub med porträttmålningar av bombshellen Marie Antoinette? Un, deux, trois?

Hur kan ni kalla mig extrovert när jag lyssnar på Mumford & Sons?

Hur kan ni kalla mig låtsasgöteborgare när jag i egen hög person fått kvinnohår i munnen när jag tvånglat en Schillerska-lärarinna på toppen av skansen kronan? Jag är dessutom en laidback lirare som signat upp mig på veckovis rockring i grupp? Va fan?

Hur kan ni kalla mig för en ängslig och självupptagen horunge med bekräftelsebehov när jag har en wordpress-blogg utan läsare 2026?

Kära tomten,

Världen är sällsynt grym och skör. Det är inte rimligt att vi som redan har, ska få ännu mer. Därför har jag i år en kraftigt reducerad önskelista inför julen:

Jag önskar mig ett stopp för det fasansfulla i Sydsudan. Jag önskar mig fred, återförenade familjer och mätta magar, men mest av allt önskar jag mig frid i vår värld genom en slutgiltig, rättvis och villkorslös förlikning i tvisten om JLC-guldet.

Jag önskar mig att Chrippa (da kräfta) får gå fri. Den som med gott samvete kan hävda sig oskyldig till stämpling, grov misshandel eller miljonfiffel får gärna kasta den första stenen. Som han själv säger, Chrippa-kräfta är alltid en kräfta, han väljer att simma iväg, vad det nu ska betyda.

Jag önskar mig att alla kobenta stockholmsdiktare slutar sminka sig till heroinister, klampa runt i ironiska skor och överdriva sin kufighet med onaturliga kroppställningar och spelad autism.

Jag önskar mig att Palmeutredning tas upp igen. Jag önskar mig ett smygfilmat raseriutbrott från Mauri. Jag önskar mig en massiv punktskatt på reklam.

Jag önskar mig en digital iron dome, antar att det får vara en app, som ständigt söker av mitt flöde och sätts i hyperberedskap så fort Carl-Oskar Bohlins avlånga ansikte syns till. Vid vagaste antydan till en Bohlinsk ”think piece” på 8000 tecken ska systemet DDoSa skiten ur servern som hostar skräpet. Inte en enda eight minute read till från den ärketölpen. När jag tänker efter hade appen kanske kunnat nischa in sig på just filter av avlånga ansikten, så kan vi så småningom slippa Jakob Forssmed i flödet också.

Jag önskar mig så klart också ett förbud mot ordet ”whataboutism”. Ett ord som finns till för att barnadödande källsorterare ska kunna slå ifrån sig kritik och känna sig snälla. Att relativisera är viktigt och dom som gör det gör det inte av egoistiska skäl, eftersom alla ju vet att ingen vill umgås med relativiserande fittnyllen.

Jag önskar mig att Andrev Walden slutar förpesta våra tidningskolumner med tal som till exempel 20000000000 eller 128000000000000. Det räcker nu Andrev. Tjugotvå nollor, det är bara tramsigt.

Jag önskar mig att klättringsarenor och måla-och-skåla-kvällar tillintetgörs för gott. Jag önskar mig att konst blir fin igen. Ful, egengjord konst har populariserats på grund av ruset man får av att känna sig kreativ. Folk som är aesthetic samlas i drejstugor och i ateljéer för att skapa abstrakta, sneda, grova, ofärdiga objekt av olika slag. Tiden, skärpan och hängivenheten som krävs för att göra något verkligt vackert har under en tid skuggats av en faiblesse för hemmagjorda vinetiketter med slarvigt skissade kvinnobröst eller skeva skålar med glaserat färgskvätt.

Jag önskar, nej, jag kräver att kulturfjomparna slutar prata om gaming. Bokmässan 2026 har temat ”spel” och Björn Werner och Tone Schunnesson (bland andra) försöker redan nu lubea branschen med egna berättelser om påstått spelande. Ni vet inget om gaming. Ni vet inget om mekaniska tangentbord, missbildade skallar AKA headphone dents eller att nöta utility protocols på Dust2. Ni vet inget om hur det känns bakom ögonen efter fjorton timmars blått ljus i 360 frames per sekund, hur det bränner i näthinnan och svider i ögongloberna. Och ni vet ännu mindre hur det är att, i det läget, fortsätta fyra timmar till. Det enda ni vet är hur det är att kliva ner till en rödupplyst källarlokal under Svenska Mässan och till tonerna av Darudes Sandstorm circle-jerka varandra till social massorgasm.

Jag önskar mig pengar, status och en ny näsa.

Ska det vara så svårt att få det man önskar nån gång?

Outskavla verb ~de ~t

1. Olovligen titta på skavlans televisionssändning utan annan person.
2. I förväg titta på Skavlan utan tillåtelse.
3. Uppvigla i hemmet genom fredligt tv-tittande, specifikt på Skavlan.

Exempel:

Person A: – Men du kan ju inte titta utan mig!

Person B: – Det märkte du väl att jag kunde, jag outskavlade dig till månen och tillbaks.

Intet bryr jag mig om det som kallas böcker. Jag är den låga kulturens riddare och därför kittlar det i magen inför morgonens announcement. Lars Trägårdh har gjort en stor affär av sitt breda kulturbegrepp och jag hoppas på det absolut bredaste.

Det har blivit lite av en höger-vänster-fråga det här med kulturkanon. Det hade det inte behövt bli. Att projektet fortgående försvarats med målet att den ska fungera som en assimileringsmaskin för nysvenskar har gjort att högern svalt betet. När listan är ute är det slut med böneutrop och färgglada outfits. Vänstern tycker inte om idén för ingen ska säga till dem vad som bör läsas, göras eller uppskattas. Speciellt inte till Victor Malm. Victor Malm ska säga till andra vad som ska läsas.

Jag tror att Vigge Malm och många andra fokuserar alldeles för mycket på den lista med böcker som presenteras om några timmar. Ingen bryr sig. Jag spår ett förvånande kreativt och brett spann av företeelser och objekt. SVT skriver: Den 2 september ska en lista med 100 verk presenteras. Jag tror det blir en lista med lite allt möjligt.

Sen är det så här: ingen ska assimileras, det som ska hända är att vi svenskar ska få en boost. En boost som får oss att tänka: fan vilka sköna grejer som har sitt hem i det här landet. En boost som får oss att orka kriga för detta land.

Här följer Sackaderas ofullständiga lista:

Röda stugor målade med gruvpigment

Zlatans överskattade cykelspark mot England 2012

Miljonprogrammet och dess gängkriminalitet

Neutralitetshävdelsen och följande naziststöd

Christer A (och hans mord på Olof Palme)

VM94

Det outhärdliga tjatet om VM94

Kalle Anka

Systembolagets varma öl

Författaren som var sinnessjuk nog att döpa en karaktär till Dartanjang

Travhästen Bengurion Jet

Regalskeppet Vasa och filmatiseringen med Leonardo DiCaprio

Emigrationen till Amerika

Emigrationen till cloudbaserad datastruktur inom Stockholm stad 2015

Allemansrätten

Millennium (mjukvaran)

Tornedalingar

Bandyälskare

Måns Zelmerlöw bekräftar att han har tagit kokain. Sackadera är första bloggen att rapportera om nyheten.

Twitter, även kallat ”X, tidigare Twitter,” är i grunden förändrat. Det som tidigare var gymnasiekamraternas, Emma Frans och Jonielols gemensamma arena för textbaserade finurligheter har blivit ett enda kaos. Är flödet manipulerat av en fyrkantig multimiljardär, eller är det en välutvecklad algoritm som vet mer om mig än jag vill?

Amerikanska foliehattar, kemiska lifehacks och produktionsteknik. Presidentmontage, oddly satisfying fläckborttagningar och videor med maskiner för bockning och stansning av plåt. Jag har fått se de mekaniska underverk som flätar det klassiska dagisstängslet med upprepade ståltrådsromber, och för det är jag evigt tacksam. Sen har vi porren. En kamera i högläge riktad mot en kvinna klädd i ett klaustrofobiskt second skin och mascara av tjära. En YKK-pullers färd mot midjelinningen.

Trycket från den tunna dräkten smetar ut kvinnans fascinerande barm mot hennes bröstkorg. Skammen: jag vill inte acceptera att en smart algoritm valt ut just detta innehåll till mig. Jag vet ju att de analyserar hur jag scrollar, hur länge jag tittar, var mina ögon stannar. Att deras detektivarbete lett till beslutet att till mig leverera en patt-reveal, utdragen på 38 sekunder, bryter ner mig.

Jag vill kunna lämna över min telefon till Vemsomhelst Närsomhelst utan att vara orolig, kanske till och med vara stolt över mitt skräddarsydda flöde: ytterskruvsfrisparkar och obskyra intervjuer med legendariska rockers.

När porren dyker upp är jag bestämd. Jag vill ha ett annat flöde. Jag scrollar bort porren till nästa inlägg. Jag scrollar så att fotbollsmålisen Hedvig Lindahls förmodligen välformulerade israelkritik hamnar mitt på skärmen. Jag lurar både Twitters analyssystem och mig själv att jag vill läsa om konflikterna, men högst upp på skärmen, under klockan och batteriindikatorn, dallrar två magnetiska köttsäckar – vilken otrolig kroppslig volym.

De digitala flödenas storskaliga fördumning och dålighet grundas i att de designas efter våra instinkter, de kroppsliga reaktionerna. Inte tar de hänsyn till vilka vi vill vara eller vill bli. Som en man med vissa dunkla instinkter kan jag konstatera: det ögonen dras till är inte nödvändigtvis det vi bör bli matade med.

”Vi ligger alla i rännstenen, men somliga av oss tittar på stjärnorna.” Oscar Wilde.

Det kryllar av bögar i Barcelonas bögområde Eixample (Gayxample). Här är lila neonljus på inga vis en raritet. Det skiner vackert violett från var femte skyltfönster. Mitt favoritställe har ett alldeles speciellt sken. Mörkare, en lila från havets spektra. Entrén till El Templo är en glasvägg med en osynlig dörr. Dörren leder till en kal korridor, det är högt i tak, ventilationssystemet med sina trummor och rör hänger synligt en bit under innertaket, det ser ut som en robots organ.

I en glaskub sitter en söt kille med mustash och lila t-tröja. Jag får ett fint mottagande, inträdet är gratis men det kostar fem euro per timme. Det är en obetydlig kostnad för att få förlösas. Jag lämnar över tjugo euro.

Bakom det svarta skynket är neonskenet mer intensivt. Doften av svett är illa dold av landendelsprej. Jag föser undan det tunga skynket. Pulsen är stark, den känns i öronen.

En pojke har somnat i en bakåtlutad stol, hans partner sitter bredvid och är nära att förstelna av tröttnad. De har varit vakna hela natten, uthärdat gryningen och nu verkar de till slut vara besegrade. Morgonen är obarmhärtig mot detta nattfolk.

Jag slår mig ner vid sidan om en ung kille med modig neråtlugg. Jag stoppar in min dongel i en ledig usb-ingång och startar upp maskineriet. Ögonblickligen lyser två miljoner pixlar mig rakt i ansiktet: ”EL TEMPLO GAMING” står det.

Kollektivet MSB har släppt sin nya litterära antalogi. Det är den elfte i ordningen och den första under uppsyn av den nya konstnärliga ledaren Karl Oskar Bohlin. Den första gavs ut för 80 år sedan under brinnande världskrig och hade titeln ”Om kriget kommer – vägledning för rikets medborgare i händelse av krig” . Sedan dess har titlarna justerats och prosan reviderats, fram och tillbaka, i olika omgångar.

Antalogin blandar praktisk poesi med informativ prosa, resultatet är en dystopisk reality-check. Att verken är anonymiserade kan vi gissa har anti-kapitalistiska motiv: vi vet inte ens om det är en ensam eller flera upphovspersoner. Texterna skrivs för att de behövs, inte för personliga vinningar, något vi känner igen från MSBs tidigare utgivning.

Oavsett hur många författare som ligger bakom verken är rösten densamma rakt igenom den tunna broschyren. Rösten är okänslig, nästan byråkratisk. Det som beskrivs är en kommande katastrof, men modet och pragmatismen består. En anynom skriftställare med ett direkt tilltal: ett du som ständigt förpliktigas med olika uppdrag och direktiv. Men du är inte ensam, du ingår i en allians med ett berättar-vi som beskyddar duet i alla lägen.

”Om du är utomhus och inte hinner ta dig till ett annat skydd
ska du lägga dig ner på marken,
helst ihopkrupen
i en grop
eller ett dike.”

Till skillnad från mycket annan katastroflitteratur blickar denna antalogi hela tiden mot en framtida katastrof som inte hunnit komma ens när sista sidan är vänd. Trots att obestämbarhet ligger i framtidens natur formuleras tydliga råd som förväntas gälla generellt.

En av de bästa dikterna är ”Toalett” som rättframt konstaterar att våra kroppar fortsätter vara kroppar även i katastrofer.

”Bra att ha hemma:
Toalettpapper.
Våtservetter, handsprit.
Blöjor, mensskydd.”

Kapitlen avgränsar varandra med stora, svarta blaffor högst upp på sidorna: de heter saker som Smittor, Stoppa en blödning, Extremväder och speglar alla innehållet på sidorna. Inom kapitlen är det ibland svårt att veta var den ena dikten slutar och den andra börjar. På vissa ställen tillåts jag som läsare själv definiera start, slut: omfattning. Detta ger en ovanlig sorts läsglädje, ett slags redaktörskap, jag blir medskapare. Som medskapare är jag tillfreds allt som oftast, men i de svagare partierna känner jag mig sugen på att säga min tvångsanställning.

Sämst är det när informativiteten tas till absurda nivåer: När länkar, telefonnummer och tekniska illustrationer fyller sidorna känner jag att gränserna för både poesi och prosa, kanske till och med för skönlitteratur, överskrids. Kollektivet MSB har ju motvilligt blivit kallade moderna ironiker, jag börjar bli beredd att stämma in.

”Besök
msb.se eller krisinformation.se
för råd om hur du kan
förbereda dig
för extremväder.”

Av den senaste poesi-debatten att döma uppfattas spekulationen om eventuell ironi som en attack, men författarna gör inget för att undvika detta. De platta livsråd som presenteras i dikten (dikterna?) under kapitlet ”Om du är orolig” framstår som inget annat än ironiska självförbättringar som normalt utmegafoneras i diverse självhjälpspoddar. Om inte detta är ironi, har även gränsen för ironi förflyttats sen jag såg den sist.

”Begränsa ditt flöde av negativa nyheter
om läget i världen.
Hitta en nivå
som är lagom för dig.
Ge tid åt sådant
som får dig att må bra.”

När antalogins sista sidor närmar sig kommer dikten om husdjur i händelse av katastrof. En svartvit kattunge med stolt svans och frågvisa ögon är tecknad vid sidan av en av samlingens starkaste rader.

”Måste du lämna husdjuret
hemma
kan du ställa fram extra
vatten”