sackadera

Intet bryr jag mig om det som kallas böcker. Jag är den låga kulturens riddare och därför kittlar det i magen inför morgonens announcement. Lars Trägårdh har gjort en stor affär av sitt breda kulturbegrepp och jag hoppas på det absolut bredaste.

Det har blivit lite av en höger-vänster-fråga det här med kulturkanon. Det hade det inte behövt bli. Att projektet fortgående försvarats med målet att den ska fungera som en assimileringsmaskin för nysvenskar har gjort att högern svalt betet. När listan är ute är det slut med böneutrop och färgglada outfits. Vänstern tycker inte om idén för ingen ska säga till dem vad som bör läsas, göras eller uppskattas. Speciellt inte till Victor Malm. Victor Malm ska säga till andra vad som ska läsas.

Jag tror att Vigge Malm och många andra fokuserar alldeles för mycket på den lista med böcker som presenteras om några timmar. Ingen bryr sig. Jag spår ett förvånande kreativt och brett spann av företeelser och objekt. SVT skriver: Den 2 september ska en lista med 100 verk presenteras. Jag tror det blir en lista med lite allt möjligt.

Sen är det så här: ingen ska assimileras, det som ska hända är att vi svenskar ska få en boost. En boost som får oss att tänka: fan vilka sköna grejer som har sitt hem i det här landet. En boost som får oss att orka kriga för detta land.

Här följer Sackaderas ofullständiga lista:

Röda stugor målade med gruvpigment

Zlatans överskattade cykelspark mot England 2012

Miljonprogrammet och dess gängkriminalitet

Neutralitetshävdelsen och följande naziststöd

Christer A (och hans mord på Olof Palme)

VM94

Det outhärdliga tjatet om VM94

Kalle Anka

Systembolagets varma öl

Författaren som var sinnessjuk nog att döpa en karaktär till Dartanjang

Travhästen Bengurion Jet

Regalskeppet Vasa och filmatiseringen med Leonardo DiCaprio

Emigrationen till Amerika

Emigrationen till cloudbaserad datastruktur inom Stockholm stad 2015

Allemansrätten

Millennium (mjukvaran)

Tornedalingar

Bandyälskare

Måns Zelmerlöw bekräftar att han har tagit kokain. Sackadera är första bloggen att rapportera om nyheten.

Twitter, även kallat ”X, tidigare Twitter,” är i grunden förändrat. Det som tidigare var gymnasiekamraternas, Emma Frans och Jonielols gemensamma arena för textbaserade finurligheter har blivit ett enda kaos. Är flödet manipulerat av en fyrkantig multimiljardär, eller är det en välutvecklad algoritm som vet mer om mig än jag vill?

Amerikanska foliehattar, kemiska lifehacks och produktionsteknik. Presidentmontage, oddly satisfying fläckborttagningar och videor med maskiner för bockning och stansning av plåt. Jag har fått se de mekaniska underverk som flätar det klassiska dagisstängslet med upprepade ståltrådsromber, och för det är jag evigt tacksam. Sen har vi porren. En kamera i högläge riktad mot en kvinna klädd i ett klaustrofobiskt second skin och mascara av tjära. En YKK-pullers färd mot midjelinningen.

Trycket från den tunna dräkten smetar ut kvinnans fascinerande barm mot hennes bröstkorg. Skammen: jag vill inte acceptera att en smart algoritm valt ut just detta innehåll till mig. Jag vet ju att de analyserar hur jag scrollar, hur länge jag tittar, var mina ögon stannar. Att deras detektivarbete lett till beslutet att till mig leverera en patt-reveal, utdragen på 38 sekunder, bryter ner mig.

Jag vill kunna lämna över min telefon till Vemsomhelst Närsomhelst utan att vara orolig, kanske till och med vara stolt över mitt skräddarsydda flöde: ytterskruvsfrisparkar och obskyra intervjuer med legendariska rockers.

När porren dyker upp är jag bestämd. Jag vill ha ett annat flöde. Jag scrollar bort porren till nästa inlägg. Jag scrollar så att fotbollsmålisen Hedvig Lindahls förmodligen välformulerade israelkritik hamnar mitt på skärmen. Jag lurar både Twitters analyssystem och mig själv att jag vill läsa om konflikterna, men högst upp på skärmen, under klockan och batteriindikatorn, dallrar två magnetiska köttsäckar – vilken otrolig kroppslig volym.

De digitala flödenas storskaliga fördumning och dålighet grundas i att de designas efter våra instinkter, de kroppsliga reaktionerna. Inte tar de hänsyn till vilka vi vill vara eller vill bli. Som en man med vissa dunkla instinkter kan jag konstatera: det ögonen dras till är inte nödvändigtvis det vi bör bli matade med.

”Vi ligger alla i rännstenen, men somliga av oss tittar på stjärnorna.” Oscar Wilde.

Det kryllar av bögar i Barcelonas bögområde Eixample (Gayxample). Här är lila neonljus på inga vis en raritet. Det skiner vackert violett från var femte skyltfönster. Mitt favoritställe har ett alldeles speciellt sken. Mörkare, en lila från havets spektra. Entrén till El Templo är en glasvägg med en osynlig dörr. Dörren leder till en kal korridor, det är högt i tak, ventilationssystemet med sina trummor och rör hänger synligt en bit under innertaket, det ser ut som en robots organ.

I en glaskub sitter en söt kille med mustash och lila t-tröja. Jag får ett fint mottagande, inträdet är gratis men det kostar fem euro per timme. Det är en obetydlig kostnad för att få förlösas. Jag lämnar över tjugo euro.

Bakom det svarta skynket är neonskenet mer intensivt. Doften av svett är illa dold av landendelsprej. Jag föser undan det tunga skynket. Pulsen är stark, den känns i öronen.

En pojke har somnat i en bakåtlutad stol, hans partner sitter bredvid och är nära att förstelna av tröttnad. De har varit vakna hela natten, uthärdat gryningen och nu verkar de till slut vara besegrade. Morgonen är obarmhärtig mot detta nattfolk.

Jag slår mig ner vid sidan om en ung kille med modig neråtlugg. Jag stoppar in min dongel i en ledig usb-ingång och startar upp maskineriet. Ögonblickligen lyser två miljoner pixlar mig rakt i ansiktet: ”EL TEMPLO GAMING” står det.

Kollektivet MSB har släppt sin nya litterära antalogi. Det är den elfte i ordningen och den första under uppsyn av den nya konstnärliga ledaren Karl Oskar Bohlin. Den första gavs ut för 80 år sedan under brinnande världskrig och hade titeln ”Om kriget kommer – vägledning för rikets medborgare i händelse av krig” . Sedan dess har titlarna justerats och prosan reviderats, fram och tillbaka, i olika omgångar.

Antalogin blandar praktisk poesi med informativ prosa, resultatet är en dystopisk reality-check. Att verken är anonymiserade kan vi gissa har anti-kapitalistiska motiv: vi vet inte ens om det är en ensam eller flera upphovspersoner. Texterna skrivs för att de behövs, inte för personliga vinningar, något vi känner igen från MSBs tidigare utgivning.

Oavsett hur många författare som ligger bakom verken är rösten densamma rakt igenom den tunna broschyren. Rösten är okänslig, nästan byråkratisk. Det som beskrivs är en kommande katastrof, men modet och pragmatismen består. En anynom skriftställare med ett direkt tilltal: ett du som ständigt förpliktigas med olika uppdrag och direktiv. Men du är inte ensam, du ingår i en allians med ett berättar-vi som beskyddar duet i alla lägen.

”Om du är utomhus och inte hinner ta dig till ett annat skydd
ska du lägga dig ner på marken,
helst ihopkrupen
i en grop
eller ett dike.”

Till skillnad från mycket annan katastroflitteratur blickar denna antalogi hela tiden mot en framtida katastrof som inte hunnit komma ens när sista sidan är vänd. Trots att obestämbarhet ligger i framtidens natur formuleras tydliga råd som förväntas gälla generellt.

En av de bästa dikterna är ”Toalett” som rättframt konstaterar att våra kroppar fortsätter vara kroppar även i katastrofer.

”Bra att ha hemma:
Toalettpapper.
Våtservetter, handsprit.
Blöjor, mensskydd.”

Kapitlen avgränsar varandra med stora, svarta blaffor högst upp på sidorna: de heter saker som Smittor, Stoppa en blödning, Extremväder och speglar alla innehållet på sidorna. Inom kapitlen är det ibland svårt att veta var den ena dikten slutar och den andra börjar. På vissa ställen tillåts jag som läsare själv definiera start, slut: omfattning. Detta ger en ovanlig sorts läsglädje, ett slags redaktörskap, jag blir medskapare. Som medskapare är jag tillfreds allt som oftast, men i de svagare partierna känner jag mig sugen på att säga min tvångsanställning.

Sämst är det när informativiteten tas till absurda nivåer: När länkar, telefonnummer och tekniska illustrationer fyller sidorna känner jag att gränserna för både poesi och prosa, kanske till och med för skönlitteratur, överskrids. Kollektivet MSB har ju motvilligt blivit kallade moderna ironiker, jag börjar bli beredd att stämma in.

”Besök
msb.se eller krisinformation.se
för råd om hur du kan
förbereda dig
för extremväder.”

Av den senaste poesi-debatten att döma uppfattas spekulationen om eventuell ironi som en attack, men författarna gör inget för att undvika detta. De platta livsråd som presenteras i dikten (dikterna?) under kapitlet ”Om du är orolig” framstår som inget annat än ironiska självförbättringar som normalt utmegafoneras i diverse självhjälpspoddar. Om inte detta är ironi, har även gränsen för ironi förflyttats sen jag såg den sist.

”Begränsa ditt flöde av negativa nyheter
om läget i världen.
Hitta en nivå
som är lagom för dig.
Ge tid åt sådant
som får dig att må bra.”

När antalogins sista sidor närmar sig kommer dikten om husdjur i händelse av katastrof. En svartvit kattunge med stolt svans och frågvisa ögon är tecknad vid sidan av en av samlingens starkaste rader.

”Måste du lämna husdjuret
hemma
kan du ställa fram extra
vatten”

Natten gjorde mig dödligt förkyld. John Blund har förstoppat alla mina öppningar förutom röven, som tyvärr överfungerar. Han har pressat in många kilo äppelmos genom mina luftvägar och in i hjärnan. Öronen är trasiga, ingen diskant och ingen bas. Munnen är en vägtunnel, in kommer lastbilar och hjullastare, de infekterade halsmandlarna är ignorerade stoppskyltar, tungan är en hal vägbana. Lastbilarna får sladd, slår i gomspenen och vid svalget sker fasansfulla seriekrockar. Bilar som voltar, sekundärkolliderar och sen glider så det slår gnistor i strupen. Sen, åtta sekunder av posttraumatisk tystnad innan jag sväljer igen.

I hemmet utlyses ett undantagstillstånd. Alla ord som börjar på m är bannlysta. Hör jag ett m blir jag på min vakt. Finns det en antydan till ett efterkommande a så gör jag mig redo. Skulle hela ordet mancold yttras, då börjar sabotaget och vår ekonomi: den är gemensam.

Först ryker teven, en hand på varje kortsida om 42-tummaren, huvudet uppspänt för en dansk skalle. Så fort en programledare dyker upp drämmer jag huvudet in i teven, genom Malou von Sivers oskyldiga ansikte och in i masoniten.

Jag rycker bort HDMIn och lassofångar den gula vasen på tv-bordet, jonglerar den i handen en gång, inspekterar den dödsdömda keramikskapelsen: synd, den gillade jag verkligen. Jag sätter fart på vasen med ett överarmskast. Genom valvet och in i glasdörren till balkongen. Jag behöver ha rätt förutsättningar för att kunna slutföra mitt uppdrag.

De gula, små fåtöljerna har jag alltid hatat, dem lobbar jag ut genom den nyskapade genvägen till gatuplan utan ånger. Småsaker som fjärrkontroller, vattenflaskor, frukter, handverktyg och hudsalvor kastar jag ut i farten. Hälften hamnar på gatan och resten ansamlas på golvet framför balkongen.

Kolla där, en rosa macbook, eller som jag kallar det, ett rosa tangentbord och en separat rosa skärm. Soffan får först några wrestlinginspirerade hoppanfall och sen brödkniven i sig. Troslådor och tröjförråd töms i duschen. Det fina med aceton är att det inte krävs stora mängder för att snabba på förbränningen. Glas, tallrikar och skålar petas ut över hyllkanter.

Denna lägenhet. Så mycket tid som lagts på att in-reda, så snabb att ut-reda. Efter tre minuter är den obeboelig och efter tio är den irreparabel.

Säg aldrig så igen.

Jag kan inte styra mina händer. Utan samtycke vanställer de tillfälligt mitt ansikte om och om igen. Mina ögon, min näsa och min mun pinchas ihop till en liquified mess. Partiledardebatten var två timmar av att vilja avlägsna ögon och öron och fylla hålorna med makadam. Det är talande om det samlade sällskapet att personen med en bikupa på huvudet verkar vara den mest förnuftiga. Jag funderar hur långt man kan gå med Amanda Linds utstyrsel, vilka tokigheter kan man klä henne i innan hon tar Johan Pehrssons plats som tokigast i rummet? Om man vänder en blomkruka över henne och låter henne besvara Anders Holmbergs frågor jordig, jävlig och med krukan över huvudet, är Johan Pehrsson fortfarande den som uppfattas som dummast?

Deltagarna verkar tyvärr tro att det är en nykterhetstävling, de vill alla visa att de har förmågan att ta ett kliv tillbaka och se situationen utifrån, föra den sobra politiken, något ingen av dem behärskar. Kristerssons formella, okänsliga och överlägsna framtoning är direkt motbjudande. Slipsen är så hårt knuten att den skapar dermatologiska svallvågor i halspartiet. Näsans porer är rengjorda med bensin och stanken av lösningsmedel söker sig från Ulf, in i kameralinsen och ut genom tv-rutan. Våra grimaser talar sitt tydliga språk.

Demirok har köpt en rosa bandet-brosch, prydligt fastsatt på det bruna kavajslaget. Det han har svårt att ducka är att hans själva väsen tydligt utstrålar att han efter sändning kommer utnyttja den lagstadgade returrätten för att få tillbaka de nittionio kronor han betalat för den. Muharrem Demirok och Magdalena Andersson är varandras motsatser. Demirok har inget att säga men säger sina osaker på ett så trevligt sätt som möjligt, Andersson har saker att säga men får bara ur sig påhopp och tråkigheter. Magdalena Andersson kommer inte köra hela vägen till nästa val. Hon och hennes make Richard Friberg, som för övrigt ser ut som spöket Jean i Mysteriet på Greveholm, kommer checka ut från offentligheten, kanske bosätta sig i Frankrike. Jag spår en socialdemokratisk, yngre kvinna som kommer till ytan och blir partiledare lagom till februari 2026. Socialdemokratins inneboende töntighet måste balanseras med extremt låga nivåer av cringe, nivåer som Andersson övertrasserat sedan länge.

Jimmie Åkesson: kanonkille, pålitlig, trevlig. Ärlig, hyvens. Sann och äkta. Inget ont att säga om honom.

Årets Paradise Hotel är i rullning. De manliga deltagarna, eller som jag kallar dem: Pandoras Fnask, kommer alla från Helsingborg och är förbluffande stendumma. Kvinnorna ser ut som vandrande venn-diagram. De spöklika ansiktena kläms till avlånga ellipser mellan deras stora, runda bröst. Brösten är inlindade i knepiga textilkonstruktioner med axelband som bäst beskrivs som avancerade knopar.

Under en av spektaklets fester uppstod en förvånande lingvistisk produktivitet.

Deltagaren Fimpen hade en uppenbart bra känsla i kroppen. Han leviterade mellan de olika gängen och producerade skrattsalvor med stor framgång. Han sjöng, dansade, kramade. Han vajbade fett. Mitt i euforin hamnade hans spelpartner Moa. Moa hade ett annat humör, ett som drog mot det retsamma.

Fimpen och Moas skilda humör kolliderade. Moa undrade om Fimpen inte är lite förtjust i nya tjejen Emilia? Det såg ut så? Det såg verkligen ut så? Han ansågs bete sig märkligt. Fimpen blev vansinnig, inte för att hans intresse för Emilia var avslöjat, Moas dåd var värre än så: hon hade fuckat med Fimpens vajb.

Avsnittet sändes för två veckor sedan och sen dess har jag haft uttrycket ”fucka inte med min vajb” på mitt nattygsbord. Jag tycker det är rätt bra.

Man har själv varit där, i himlen: fem gröna kapsyler i fickan, insmord i olivolja, noll friktion, tillfälligt given gudomliga färdigheter, magiska tankar, älska alla och bli älskad tillbaks, ingen hunger, ingen mättnad, hundraprocentig närvaro, viktlöshet, slank i kroppen, flink i fingrarna, oklanderlig lugg, mjuk temperatur, fick du ordning på kylskåpet? Va, nej? Nu? Vad gör du? Så kan du inte säga!

Det handlar inte om att vara taskig, det handlar om att vara för hastig. En plötslig sänkning av vajbstyrka kan vara förödande för kvällen. Tänk er en måendeskala som går från -10 till 10. Att ta någon från 0 till -5 är taskigt – att ta någon från 10 till 5 har tidigare saknat ord men är nu en vajbfuck.

Det svenska ord som hittills varit bästa motsvarigheten är nog att känna modstulenhet: att förlora trivseln, bli berövad sitt mod, vara sorgsen, bedrövad. Jag tycker att vajbfuck är både mer träffsäkert och praktiskt att använda eftersom det går att smidigt använda som verb.

Jag vill rikta ett stort tack till Fimpen som med sitt absoluta hjärnstillestånd ändå lyckats producera det utmärktaste i idealisk riktning.

Är ni också så fucking trötta på Svenska Akademins populistiska inriktning? Vem kommer härnäst? Martin Melin? För sin aviga röst i debatten om papparollen? För sin clownistiska förmåga att inte göra ett enda rätt och därmed göra alla rätt? Martin Björk? För sin fordonsinspirerade intervjuteknik? Linnea Claeson? För den outtröttligt tröttkörda instagramtröttnad hon kallar kamp?

Att ta sig genom en nobelprisvinnares bok ska vara att tugga det som finns kvar av en t-bone steak efter att gladiatorn Atlas är klar med den: det ska göra ondare än vad det är gott: det ska inte vara värt det. Marginalerna på de fyra sidorna av textblocket ska vara som spagetti. Textmassan ska vara ett tredimensionellt, kolsvart rätblock. Pauser ska inte tas vid nytt kapitel, inte heller vid ny sida. Pauser tas vid punkt, eller egentligen vid vilket skiljetecken som helst, och när man pausar dricker man vatten och tar en ipren.

Idag har Svenska Akademien tilldelat Han Kang Nobelpriset i litteratur för 2024, ett erkännande som cementerar hennes plats som en av vår tids mest inflytelserika författare. Han Kang, född 1970 i Gwangju, Sydkorea, har genom sin karriär utforskat teman som våld, mänsklig natur och identitet med en unik och ofta provocerande stil.

Hennes mest kända verk, “The Vegetarian”, som vann Man Booker International Prize 2016, är en djupt störande och samtidigt vacker berättelse om en kvinna som beslutar sig för att sluta äta kött, vilket leder till en rad dramatiska förändringar i hennes liv och omgivning. Boken är ett utmärkt exempel på Han Kangs förmåga att väva samman det vardagliga med det surrealistiska, och att utforska de mörkare aspekterna av mänskligheten.

Han Kangs senare verk, som “Human Acts” och “The White Book”, fortsätter att utforska komplexa och ofta smärtsamma ämnen med en poetisk och introspektiv ton. Hennes skrivande är både kraftfullt och känsligt, och hon lyckas fånga läsarens uppmärksamhet genom att ställa svåra frågor om vad det innebär att vara människa.

Sackadera anser att Han Kangs förmåga att kombinera skönhet med brutalitet i sina berättelser gör henne till en värdig mottagare av Nobelpriset. Hennes verk utmanar och engagerar, och de lämnar ett bestående intryck på läsaren. Han Kang är inte bara en mästare i att berätta historier, utan också en viktig röst i den globala litterära scenen.