sackadera

Jag kan inte styra mina händer. Utan samtycke vanställer de tillfälligt mitt ansikte om och om igen. Mina ögon, min näsa och min mun pinchas ihop till en liquified mess. Partiledardebatten var två timmar av att vilja avlägsna ögon och öron och fylla hålorna med makadam. Det är talande om det samlade sällskapet att personen med en bikupa på huvudet verkar vara den mest förnuftiga. Jag funderar hur långt man kan gå med Amanda Linds utstyrsel, vilka tokigheter kan man klä henne i innan hon tar Johan Pehrssons plats som tokigast i rummet? Om man vänder en blomkruka över henne och låter henne besvara Anders Holmbergs frågor jordig, jävlig och med krukan över huvudet, är Johan Pehrsson fortfarande den som uppfattas som dummast?

Deltagarna verkar tyvärr tro att det är en nykterhetstävling, de vill alla visa att de har förmågan att ta ett kliv tillbaka och se situationen utifrån, föra den sobra politiken, något ingen av dem behärskar. Kristerssons formella, okänsliga och överlägsna framtoning är direkt motbjudande. Slipsen är så hårt knuten att den skapar dermatologiska svallvågor i halspartiet. Näsans porer är rengjorda med bensin och stanken av lösningsmedel söker sig från Ulf, in i kameralinsen och ut genom tv-rutan. Våra grimaser talar sitt tydliga språk.

Demirok har köpt en rosa bandet-brosch, prydligt fastsatt på det bruna kavajslaget. Det han har svårt att ducka är att hans själva väsen tydligt utstrålar att han efter sändning kommer utnyttja den lagstadgade returrätten för att få tillbaka de nittionio kronor han betalat för den. Muharrem Demirok och Magdalena Andersson är varandras motsatser. Demirok har inget att säga men säger sina osaker på ett så trevligt sätt som möjligt, Andersson har saker att säga men får bara ur sig påhopp och tråkigheter. Magdalena Andersson kommer inte köra hela vägen till nästa val. Hon och hennes make Richard Friberg, som för övrigt ser ut som spöket Jean i Mysteriet på Greveholm, kommer checka ut från offentligheten, kanske bosätta sig i Frankrike. Jag spår en socialdemokratisk, yngre kvinna som kommer till ytan och blir partiledare lagom till februari 2026. Socialdemokratins inneboende töntighet måste balanseras med extremt låga nivåer av cringe, nivåer som Andersson övertrasserat sedan länge.

Jimmie Åkesson: kanonkille, pålitlig, trevlig. Ärlig, hyvens. Sann och äkta. Inget ont att säga om honom.

Årets Paradise Hotel är i rullning. De manliga deltagarna, eller som jag kallar dem: Pandoras Fnask, kommer alla från Helsingborg och är förbluffande stendumma. Kvinnorna ser ut som vandrande venn-diagram. De spöklika ansiktena kläms till avlånga ellipser mellan deras stora, runda bröst. Brösten är inlindade i knepiga textilkonstruktioner med axelband som bäst beskrivs som avancerade knopar.

Under en av spektaklets fester uppstod en förvånande lingvistisk produktivitet.

Deltagaren Fimpen hade en uppenbart bra känsla i kroppen. Han leviterade mellan de olika gängen och producerade skrattsalvor med stor framgång. Han sjöng, dansade, kramade. Han vajbade fett. Mitt i euforin hamnade hans spelpartner Moa. Moa hade ett annat humör, ett som drog mot det retsamma.

Fimpen och Moas skilda humör kolliderade. Moa undrade om Fimpen inte är lite förtjust i nya tjejen Emilia? Det såg ut så? Det såg verkligen ut så? Han ansågs bete sig märkligt. Fimpen blev vansinnig, inte för att hans intresse för Emilia var avslöjat, Moas dåd var värre än så: hon hade fuckat med Fimpens vajb.

Avsnittet sändes för två veckor sedan och sen dess har jag haft uttrycket ”fucka inte med min vajb” på mitt nattygsbord. Jag tycker det är rätt bra.

Man har själv varit där, i himlen: fem gröna kapsyler i fickan, insmord i olivolja, noll friktion, tillfälligt given gudomliga färdigheter, magiska tankar, älska alla och bli älskad tillbaks, ingen hunger, ingen mättnad, hundraprocentig närvaro, viktlöshet, slank i kroppen, flink i fingrarna, oklanderlig lugg, mjuk temperatur, fick du ordning på kylskåpet? Va, nej? Nu? Vad gör du? Så kan du inte säga!

Det handlar inte om att vara taskig, det handlar om att vara för hastig. En plötslig sänkning av vajbstyrka kan vara förödande för kvällen. Tänk er en måendeskala som går från -10 till 10. Att ta någon från 0 till -5 är taskigt – att ta någon från 10 till 5 har tidigare saknat ord men är nu en vajbfuck.

Det svenska ord som hittills varit bästa motsvarigheten är nog att känna modstulenhet: att förlora trivseln, bli berövad sitt mod, vara sorgsen, bedrövad. Jag tycker att vajbfuck är både mer träffsäkert och praktiskt att använda eftersom det går att smidigt använda som verb.

Jag vill rikta ett stort tack till Fimpen som med sitt absoluta hjärnstillestånd ändå lyckats producera det utmärktaste i idealisk riktning.

Är ni också så fucking trötta på Svenska Akademins populistiska inriktning? Vem kommer härnäst? Martin Melin? För sin aviga röst i debatten om papparollen? För sin clownistiska förmåga att inte göra ett enda rätt och därmed göra alla rätt? Martin Björk? För sin fordonsinspirerade intervjuteknik? Linnea Claeson? För den outtröttligt tröttkörda instagramtröttnad hon kallar kamp?

Att ta sig genom en nobelprisvinnares bok ska vara att tugga det som finns kvar av en t-bone steak efter att gladiatorn Atlas är klar med den: det ska göra ondare än vad det är gott: det ska inte vara värt det. Marginalerna på de fyra sidorna av textblocket ska vara som spagetti. Textmassan ska vara ett tredimensionellt, kolsvart rätblock. Pauser ska inte tas vid nytt kapitel, inte heller vid ny sida. Pauser tas vid punkt, eller egentligen vid vilket skiljetecken som helst, och när man pausar dricker man vatten och tar en ipren.

Idag har Svenska Akademien tilldelat Han Kang Nobelpriset i litteratur för 2024, ett erkännande som cementerar hennes plats som en av vår tids mest inflytelserika författare. Han Kang, född 1970 i Gwangju, Sydkorea, har genom sin karriär utforskat teman som våld, mänsklig natur och identitet med en unik och ofta provocerande stil.

Hennes mest kända verk, “The Vegetarian”, som vann Man Booker International Prize 2016, är en djupt störande och samtidigt vacker berättelse om en kvinna som beslutar sig för att sluta äta kött, vilket leder till en rad dramatiska förändringar i hennes liv och omgivning. Boken är ett utmärkt exempel på Han Kangs förmåga att väva samman det vardagliga med det surrealistiska, och att utforska de mörkare aspekterna av mänskligheten.

Han Kangs senare verk, som “Human Acts” och “The White Book”, fortsätter att utforska komplexa och ofta smärtsamma ämnen med en poetisk och introspektiv ton. Hennes skrivande är både kraftfullt och känsligt, och hon lyckas fånga läsarens uppmärksamhet genom att ställa svåra frågor om vad det innebär att vara människa.

Sackadera anser att Han Kangs förmåga att kombinera skönhet med brutalitet i sina berättelser gör henne till en värdig mottagare av Nobelpriset. Hennes verk utmanar och engagerar, och de lämnar ett bestående intryck på läsaren. Han Kang är inte bara en mästare i att berätta historier, utan också en viktig röst i den globala litterära scenen.

En sak står klart, Butterick’s ledning hoppas att det blir Salman Rushdie. Fattar ni vilken kommersiell inverterad perfect storm med Salman Rushdie som nobelpristagare inför kommande Halloween?

Axel Boman tog examen från Handelshögskolan i Göteborg i somras och är nu aktuell med sin debutrevision. Revisionen är en viktig del av hans klients årsredovisning för 2024.

Hans första revision har fått strålande kritik. Axel Boman hävdar att en bra balansräkning måste vara sann, men det räcker inte att den stämmer, den ska också säga något om vad det är att vara människa. Axel utvecklar: Det är helt okej att göra en balansräkning som bara är spännande eller underhållande, men om man aspirerar på att vara en kvalitetsrevisor kommer det med vissa krav och förväntningar. Historiens stora balansräkningar, klassikerna, når alla in till köttet bakom sensationerna.

Alla vill göra en Spotify 2014 eller British Petroleum 1991 men alla har inte vad som krävs.

Får man säga att det är skönare att äta vietnamesiska vårrullar utan kondom i det här jävla landet? Får man det?

• Turkiet
• Kina
• Marocko
• Kchveitz
• Danmark
• Vietnam

Det finns en förfriskande effekt i att ingå i de 10% som i ett rasande tempo zick-zackar mellan de övriga 90% slappa spanjorerna i trånga gränder och sedan, när man går där, inse att det finns en zick-zackare-to-rule-them-all och denna zick-zackare-to-rule-them-all är en brevbärare som på pricken ser ut som en ung David Villa.

Har en vild fågel nånsin dött av ålder?