Kära tomten,

Världen är sällsynt grym och skör. Det är inte rimligt att vi som redan har, ska få ännu mer. Därför har jag i år en kraftigt reducerad önskelista inför julen:

Jag önskar mig ett stopp för det fasansfulla i Sydsudan. Jag önskar mig fred, återförenade familjer och mätta magar, men mest av allt önskar jag mig frid i vår värld genom en slutgiltig, rättvis och villkorslös förlikning i tvisten om JLC-guldet.

Jag önskar mig att Chrippa (da kräfta) får gå fri. Den som med gott samvete kan hävda sig oskyldig till stämpling, grov misshandel eller miljonfiffel får gärna kasta den första stenen. Som han själv säger, Chrippa-kräfta är alltid en kräfta, han väljer att simma iväg, vad det nu ska betyda.

Jag önskar mig att alla kobenta stockholmsdiktare slutar sminka sig till heroinister, klampa runt i ironiska skor och överdriva sin kufighet med onaturliga kroppställningar och spelad autism.

Jag önskar mig att Palmeutredning tas upp igen. Jag önskar mig ett smygfilmat raseriutbrott från Mauri. Jag önskar mig en massiv punktskatt på reklam.

Jag önskar mig en digital iron dome, antar att det får vara en app, som ständigt söker av mitt flöde och sätts i hyperberedskap så fort Carl-Oskar Bohlins avlånga ansikte syns till. Vid vagaste antydan till en Bohlinsk ”think piece” på 8000 tecken ska systemet DDoSa skiten ur servern som hostar skräpet. Inte en enda eight minute read till från den ärketölpen. När jag tänker efter hade appen kanske kunnat nischa in sig på just filter av avlånga ansikten, så kan vi så småningom slippa Jakob Forssmed i flödet också.

Jag önskar mig så klart också ett förbud mot ordet ”whataboutism”. Ett ord som finns till för att barnadödande källsorterare ska kunna slå ifrån sig kritik och känna sig snälla. Att relativisera är viktigt och dom som gör det gör det inte av egoistiska skäl, eftersom alla ju vet att ingen vill umgås med relativiserande fittnyllen.

Jag önskar mig att Andrev Walden slutar förpesta våra tidningskolumner med tal som till exempel 20000000000 eller 128000000000000. Det räcker nu Andrev. Tjugotvå nollor, det är bara tramsigt.

Jag önskar mig att klättringsarenor och måla-och-skåla-kvällar tillintetgörs för gott. Jag önskar mig att konst blir fin igen. Ful, egengjord konst har populariserats på grund av ruset man får av att känna sig kreativ. Folk som är aesthetic samlas i drejstugor och i ateljéer för att skapa abstrakta, sneda, grova, ofärdiga objekt av olika slag. Tiden, skärpan och hängivenheten som krävs för att göra något verkligt vackert har under en tid skuggats av en faiblesse för hemmagjorda vinetiketter med slarvigt skissade kvinnobröst eller skeva skålar med glaserat färgskvätt.

Jag önskar, nej, jag kräver att kulturfjomparna slutar prata om gaming. Bokmässan 2026 har temat ”spel” och Björn Werner och Tone Schunnesson (bland andra) försöker redan nu lubea branschen med egna berättelser om påstått spelande. Ni vet inget om gaming. Ni vet inget om mekaniska tangentbord, missbildade skallar AKA headphone dents eller att nöta utility protocols på Dust2. Ni vet inget om hur det känns bakom ögonen efter fjorton timmars blått ljus i 360 frames per sekund, hur det bränner i näthinnan och svider i ögongloberna. Och ni vet ännu mindre hur det är att, i det läget, fortsätta fyra timmar till. Det enda ni vet är hur det är att kliva ner till en rödupplyst källarlokal under Svenska Mässan och till tonerna av Darudes Sandstorm circle-jerka varandra till social massorgasm.

Jag önskar mig pengar, status och en ny näsa.

Ska det vara så svårt att få det man önskar nån gång?

I’m thrilled to announce that I’ve accepted a new position as fart director! This marks an exciting next step in my career, and I’m incredibly grateful for all the experiences, challenges, and amazing people who have helped me grow along the way.

Outskavla verb ~de ~t

1. Olovligen titta på skavlans televisionssändning utan annan person.
2. I förväg titta på Skavlan utan tillåtelse.
3. Uppvigla i hemmet genom fredligt tv-tittande, specifikt på Skavlan.

Exempel:

Person A: – Men du kan ju inte titta utan mig!

Person B: – Det märkte du väl att jag kunde, jag outskavlade dig till månen och tillbaks.

Intet bryr jag mig om det som kallas böcker. Jag är den låga kulturens riddare och därför kittlar det i magen inför morgonens announcement. Lars Trägårdh har gjort en stor affär av sitt breda kulturbegrepp och jag hoppas på det absolut bredaste.

Det har blivit lite av en höger-vänster-fråga det här med kulturkanon. Det hade det inte behövt bli. Att projektet fortgående försvarats med målet att den ska fungera som en assimileringsmaskin för nysvenskar har gjort att högern svalt betet. När listan är ute är det slut med böneutrop och färgglada outfits. Vänstern tycker inte om idén för ingen ska säga till dem vad som bör läsas, göras eller uppskattas. Speciellt inte till Victor Malm. Victor Malm ska säga till andra vad som ska läsas.

Jag tror att Vigge Malm och många andra fokuserar alldeles för mycket på den lista med böcker som presenteras om några timmar. Ingen bryr sig. Jag spår ett förvånande kreativt och brett spann av företeelser och objekt. SVT skriver: Den 2 september ska en lista med 100 verk presenteras. Jag tror det blir en lista med lite allt möjligt.

Sen är det så här: ingen ska assimileras, det som ska hända är att vi svenskar ska få en boost. En boost som får oss att tänka: fan vilka sköna grejer som har sitt hem i det här landet. En boost som får oss att orka kriga för detta land.

Här följer Sackaderas ofullständiga lista:

Röda stugor målade med gruvpigment

Zlatans överskattade cykelspark mot England 2012

Miljonprogrammet och dess gängkriminalitet

Neutralitetshävdelsen och följande naziststöd

Christer A (och hans mord på Olof Palme)

VM94

Det outhärdliga tjatet om VM94

Kalle Anka

Systembolagets varma öl

Författaren som var sinnessjuk nog att döpa en karaktär till Dartanjang

Travhästen Bengurion Jet

Regalskeppet Vasa och filmatiseringen med Leonardo DiCaprio

Emigrationen till Amerika

Emigrationen till cloudbaserad datastruktur inom Stockholm stad 2015

Allemansrätten

Millennium (mjukvaran)

Tornedalingar

Bandyälskare

Måns Zelmerlöw bekräftar att han har tagit kokain. Sackadera är första bloggen att rapportera om nyheten.

Twitter, även kallat ”X, tidigare Twitter,” är i grunden förändrat. Det som tidigare var gymnasiekamraternas, Emma Frans och Jonielols gemensamma arena för textbaserade finurligheter har blivit ett enda kaos. Är flödet manipulerat av en fyrkantig multimiljardär, eller är det en välutvecklad algoritm som vet mer om mig än jag vill?

Amerikanska foliehattar, kemiska lifehacks och produktionsteknik. Presidentmontage, oddly satisfying fläckborttagningar och videor med maskiner för bockning och stansning av plåt. Jag har fått se de mekaniska underverk som flätar det klassiska dagisstängslet med upprepade ståltrådsromber, och för det är jag evigt tacksam. Sen har vi porren. En kamera i högläge riktad mot en kvinna klädd i ett klaustrofobiskt second skin och mascara av tjära. En YKK-pullers färd mot midjelinningen.

Trycket från den tunna dräkten smetar ut kvinnans fascinerande barm mot hennes bröstkorg. Skammen: jag vill inte acceptera att en smart algoritm valt ut just detta innehåll till mig. Jag vet ju att de analyserar hur jag scrollar, hur länge jag tittar, var mina ögon stannar. Att deras detektivarbete lett till beslutet att till mig leverera en patt-reveal, utdragen på 38 sekunder, bryter ner mig.

Jag vill kunna lämna över min telefon till Vemsomhelst Närsomhelst utan att vara orolig, kanske till och med vara stolt över mitt skräddarsydda flöde: ytterskruvsfrisparkar och obskyra intervjuer med legendariska rockers.

När porren dyker upp är jag bestämd. Jag vill ha ett annat flöde. Jag scrollar bort porren till nästa inlägg. Jag scrollar så att fotbollsmålisen Hedvig Lindahls förmodligen välformulerade israelkritik hamnar mitt på skärmen. Jag lurar både Twitters analyssystem och mig själv att jag vill läsa om konflikterna, men högst upp på skärmen, under klockan och batteriindikatorn, dallrar två magnetiska köttsäckar – vilken otrolig kroppslig volym.

De digitala flödenas storskaliga fördumning och dålighet grundas i att de designas efter våra instinkter, de kroppsliga reaktionerna. Inte tar de hänsyn till vilka vi vill vara eller vill bli. Som en man med vissa dunkla instinkter kan jag konstatera: det ögonen dras till är inte nödvändigtvis det vi bör bli matade med.

”Vi ligger alla i rännstenen, men somliga av oss tittar på stjärnorna.” Oscar Wilde.

Det kryllar av bögar i Barcelonas bögområde Eixample (Gayxample). Här är lila neonljus på inga vis en raritet. Det skiner vackert violett från var femte skyltfönster. Mitt favoritställe har ett alldeles speciellt sken. Mörkare, en lila från havets spektra. Entrén till El Templo är en glasvägg med en osynlig dörr. Dörren leder till en kal korridor, det är högt i tak, ventilationssystemet med sina trummor och rör hänger synligt en bit under innertaket, det ser ut som en robots organ.

I en glaskub sitter en söt kille med mustash och lila t-tröja. Jag får ett fint mottagande, inträdet är gratis men det kostar fem euro per timme. Det är en obetydlig kostnad för att få förlösas. Jag lämnar över tjugo euro.

Bakom det svarta skynket är neonskenet mer intensivt. Doften av svett är illa dold av landendelsprej. Jag föser undan det tunga skynket. Pulsen är stark, den känns i öronen.

En pojke har somnat i en bakåtlutad stol, hans partner sitter bredvid och är nära att förstelna av tröttnad. De har varit vakna hela natten, uthärdat gryningen och nu verkar de till slut vara besegrade. Morgonen är obarmhärtig mot detta nattfolk.

Jag slår mig ner vid sidan om en ung kille med modig neråtlugg. Jag stoppar in min dongel i en ledig usb-ingång och startar upp maskineriet. Ögonblickligen lyser två miljoner pixlar mig rakt i ansiktet: ”EL TEMPLO GAMING” står det.

Kollektivet MSB har släppt sin nya litterära antalogi. Det är den elfte i ordningen och den första under uppsyn av den nya konstnärliga ledaren Karl Oskar Bohlin. Den första gavs ut för 80 år sedan under brinnande världskrig och hade titeln ”Om kriget kommer – vägledning för rikets medborgare i händelse av krig” . Sedan dess har titlarna justerats och prosan reviderats, fram och tillbaka, i olika omgångar.

Antalogin blandar praktisk poesi med informativ prosa, resultatet är en dystopisk reality-check. Att verken är anonymiserade kan vi gissa har anti-kapitalistiska motiv: vi vet inte ens om det är en ensam eller flera upphovspersoner. Texterna skrivs för att de behövs, inte för personliga vinningar, något vi känner igen från MSBs tidigare utgivning.

Oavsett hur många författare som ligger bakom verken är rösten densamma rakt igenom den tunna broschyren. Rösten är okänslig, nästan byråkratisk. Det som beskrivs är en kommande katastrof, men modet och pragmatismen består. En anynom skriftställare med ett direkt tilltal: ett du som ständigt förpliktigas med olika uppdrag och direktiv. Men du är inte ensam, du ingår i en allians med ett berättar-vi som beskyddar duet i alla lägen.

”Om du är utomhus och inte hinner ta dig till ett annat skydd
ska du lägga dig ner på marken,
helst ihopkrupen
i en grop
eller ett dike.”

Till skillnad från mycket annan katastroflitteratur blickar denna antalogi hela tiden mot en framtida katastrof som inte hunnit komma ens när sista sidan är vänd. Trots att obestämbarhet ligger i framtidens natur formuleras tydliga råd som förväntas gälla generellt.

En av de bästa dikterna är ”Toalett” som rättframt konstaterar att våra kroppar fortsätter vara kroppar även i katastrofer.

”Bra att ha hemma:
Toalettpapper.
Våtservetter, handsprit.
Blöjor, mensskydd.”

Kapitlen avgränsar varandra med stora, svarta blaffor högst upp på sidorna: de heter saker som Smittor, Stoppa en blödning, Extremväder och speglar alla innehållet på sidorna. Inom kapitlen är det ibland svårt att veta var den ena dikten slutar och den andra börjar. På vissa ställen tillåts jag som läsare själv definiera start, slut: omfattning. Detta ger en ovanlig sorts läsglädje, ett slags redaktörskap, jag blir medskapare. Som medskapare är jag tillfreds allt som oftast, men i de svagare partierna känner jag mig sugen på att säga min tvångsanställning.

Sämst är det när informativiteten tas till absurda nivåer: När länkar, telefonnummer och tekniska illustrationer fyller sidorna känner jag att gränserna för både poesi och prosa, kanske till och med för skönlitteratur, överskrids. Kollektivet MSB har ju motvilligt blivit kallade moderna ironiker, jag börjar bli beredd att stämma in.

”Besök
msb.se eller krisinformation.se
för råd om hur du kan
förbereda dig
för extremväder.”

Av den senaste poesi-debatten att döma uppfattas spekulationen om eventuell ironi som en attack, men författarna gör inget för att undvika detta. De platta livsråd som presenteras i dikten (dikterna?) under kapitlet ”Om du är orolig” framstår som inget annat än ironiska självförbättringar som normalt utmegafoneras i diverse självhjälpspoddar. Om inte detta är ironi, har även gränsen för ironi förflyttats sen jag såg den sist.

”Begränsa ditt flöde av negativa nyheter
om läget i världen.
Hitta en nivå
som är lagom för dig.
Ge tid åt sådant
som får dig att må bra.”

När antalogins sista sidor närmar sig kommer dikten om husdjur i händelse av katastrof. En svartvit kattunge med stolt svans och frågvisa ögon är tecknad vid sidan av en av samlingens starkaste rader.

”Måste du lämna husdjuret
hemma
kan du ställa fram extra
vatten”

Natten gjorde mig dödligt förkyld. John Blund har förstoppat alla mina öppningar förutom röven, som tyvärr överfungerar. Han har pressat in många kilo äppelmos genom mina luftvägar och in i hjärnan. Öronen är trasiga, ingen diskant och ingen bas. Munnen är en vägtunnel, in kommer lastbilar och hjullastare, de infekterade halsmandlarna är ignorerade stoppskyltar, tungan är en hal vägbana. Lastbilarna får sladd, slår i gomspenen och vid svalget sker fasansfulla seriekrockar. Bilar som voltar, sekundärkolliderar och sen glider så det slår gnistor i strupen. Sen, åtta sekunder av posttraumatisk tystnad innan jag sväljer igen.

I hemmet utlyses ett undantagstillstånd. Alla ord som börjar på m är bannlysta. Hör jag ett m blir jag på min vakt. Finns det en antydan till ett efterkommande a så gör jag mig redo. Skulle hela ordet mancold yttras, då börjar sabotaget och vår ekonomi: den är gemensam.

Först ryker teven, en hand på varje kortsida om 42-tummaren, huvudet uppspänt för en dansk skalle. Så fort en programledare dyker upp drämmer jag huvudet in i teven, genom Malou von Sivers oskyldiga ansikte och in i masoniten.

Jag rycker bort HDMIn och lassofångar den gula vasen på tv-bordet, jonglerar den i handen en gång, inspekterar den dödsdömda keramikskapelsen: synd, den gillade jag verkligen. Jag sätter fart på vasen med ett överarmskast. Genom valvet och in i glasdörren till balkongen. Jag behöver ha rätt förutsättningar för att kunna slutföra mitt uppdrag.

De gula, små fåtöljerna har jag alltid hatat, dem lobbar jag ut genom den nyskapade genvägen till gatuplan utan ånger. Småsaker som fjärrkontroller, vattenflaskor, frukter, handverktyg och hudsalvor kastar jag ut i farten. Hälften hamnar på gatan och resten ansamlas på golvet framför balkongen.

Kolla där, en rosa macbook, eller som jag kallar det, ett rosa tangentbord och en separat rosa skärm. Soffan får först några wrestlinginspirerade hoppanfall och sen brödkniven i sig. Troslådor och tröjförråd töms i duschen. Det fina med aceton är att det inte krävs stora mängder för att snabba på förbränningen. Glas, tallrikar och skålar petas ut över hyllkanter.

Denna lägenhet. Så mycket tid som lagts på att in-reda, så snabb att ut-reda. Efter tre minuter är den obeboelig och efter tio är den irreparabel.

Säg aldrig så igen.