sackadera

Kära tomten,

Världen är sällsynt grym och skör. Det är inte rimligt att vi som redan har, ska få ännu mer. Därför har jag i år en kraftigt reducerad önskelista inför julen:

Jag önskar mig ett stopp för det fasansfulla i Sydsudan. Jag önskar mig fred, återförenade familjer och mätta magar, men mest av allt önskar jag mig frid i vår värld genom en slutgiltig, rättvis och villkorslös förlikning i tvisten om JLC-guldet.

Jag önskar mig att Chrippa (da kräfta) får gå fri. Den som med gott samvete kan hävda sig oskyldig till stämpling, grov misshandel eller miljonfiffel får gärna kasta den första stenen. Som han själv säger, Chrippa-kräfta är alltid en kräfta, han väljer att simma iväg, vad det nu ska betyda.

Jag önskar mig att alla kobenta stockholmsdiktare slutar sminka sig till heroinister, klampa runt i ironiska skor och överdriva sin kufighet med onaturliga kroppställningar och spelad autism.

Jag önskar mig att Palmeutredning tas upp igen. Jag önskar mig ett smygfilmat raseriutbrott från Mauri. Jag önskar mig en massiv punktskatt på reklam.

Jag önskar mig en digital iron dome, antar att det får vara en app, som ständigt söker av mitt flöde och sätts i hyperberedskap så fort Carl-Oskar Bohlins avlånga ansikte syns till. Vid vagaste antydan till en Bohlinsk ”think piece” på 8000 tecken ska systemet DDoSa skiten ur servern som hostar skräpet. Inte en enda eight minute read till från den ärketölpen. När jag tänker efter hade appen kanske kunnat nischa in sig på just filter av avlånga ansikten, så kan vi så småningom slippa Jakob Forssmed i flödet också.

Jag önskar mig så klart också ett förbud mot ordet ”whataboutism”. Ett ord som finns till för att barnadödande källsorterare ska kunna slå ifrån sig kritik och känna sig snälla. Att relativisera är viktigt och dom som gör det gör det inte av egoistiska skäl, eftersom alla ju vet att ingen vill umgås med relativiserande fittnyllen.

Jag önskar mig att Andrev Walden slutar förpesta våra tidningskolumner med tal som till exempel 20000000000 eller 128000000000000. Det räcker nu Andrev. Tjugotvå nollor, det är bara tramsigt.

Jag önskar mig att klättringsarenor och måla-och-skåla-kvällar tillintetgörs för gott. Jag önskar mig att konst blir fin igen. Ful, egengjord konst har populariserats på grund av ruset man får av att känna sig kreativ. Folk som är aesthetic samlas i drejstugor och i ateljéer för att skapa abstrakta, sneda, grova, ofärdiga objekt av olika slag. Tiden, skärpan och hängivenheten som krävs för att göra något verkligt vackert har under en tid skuggats av en faiblesse för hemmagjorda vinetiketter med slarvigt skissade kvinnobröst eller skeva skålar med glaserat färgskvätt.

Jag önskar, nej, jag kräver att kulturfjomparna slutar prata om gaming. Bokmässan 2026 har temat ”spel” och Björn Werner och Tone Schunnesson (bland andra) försöker redan nu lubea branschen med egna berättelser om påstått spelande. Ni vet inget om gaming. Ni vet inget om mekaniska tangentbord, missbildade skallar AKA headphone dents eller att nöta utility protocols på Dust2. Ni vet inget om hur det känns bakom ögonen efter fjorton timmars blått ljus i 360 frames per sekund, hur det bränner i näthinnan och svider i ögongloberna. Och ni vet ännu mindre hur det är att, i det läget, fortsätta fyra timmar till. Det enda ni vet är hur det är att kliva ner till en rödupplyst källarlokal under Svenska Mässan och till tonerna av Darudes Sandstorm circle-jerka varandra till social massorgasm.

Jag önskar mig pengar, status och en ny näsa.

Ska det vara så svårt att få det man önskar nån gång?