”Vi ligger alla i rännstenen, men somliga av oss tittar på stjärnorna.” Oscar Wilde.
Det kryllar av bögar i Barcelonas bögområde Eixample (Gayxample). Här är lila neonljus på inga vis en raritet. Det skiner vackert violett från var femte skyltfönster. Mitt favoritställe har ett alldeles speciellt sken. Mörkare, en lila från havets spektra. Entrén till El Templo är en glasvägg med en osynlig dörr. Dörren leder till en kal korridor, det är högt i tak, ventilationssystemet med sina trummor och rör hänger synligt en bit under innertaket, det ser ut som en robots organ.
I en glaskub sitter en söt kille med mustash och lila t-tröja. Jag får ett fint mottagande, inträdet är gratis men det kostar fem euro per timme. Det är en obetydlig kostnad för att få förlösas. Jag lämnar över tjugo euro.
Bakom det svarta skynket är neonskenet mer intensivt. Doften av svett är illa dold av landendelsprej. Jag föser undan det tunga skynket. Pulsen är stark, den känns i öronen.
En pojke har somnat i en bakåtlutad stol, hans partner sitter bredvid och är nära att förstelna av tröttnad. De har varit vakna hela natten, uthärdat gryningen och nu verkar de till slut vara besegrade. Morgonen är obarmhärtig mot detta nattfolk.
Jag slår mig ner vid sidan om en ung kille med modig neråtlugg. Jag stoppar in min dongel i en ledig usb-ingång och startar upp maskineriet. Ögonblickligen lyser två miljoner pixlar mig rakt i ansiktet: ”EL TEMPLO GAMING” står det.
sackadera 