Kollektivet MSB har släppt sin nya litterära antalogi. Det är den elfte i ordningen och den första under uppsyn av den nya konstnärliga ledaren Karl Oskar Bohlin. Den första gavs ut för 80 år sedan under brinnande världskrig och hade titeln ”Om kriget kommer – vägledning för rikets medborgare i händelse av krig” . Sedan dess har titlarna justerats och prosan reviderats, fram och tillbaka, i olika omgångar.
Antalogin blandar praktisk poesi med informativ prosa, resultatet är en dystopisk reality-check. Att verken är anonymiserade kan vi gissa har anti-kapitalistiska motiv: vi vet inte ens om det är en ensam eller flera upphovspersoner. Texterna skrivs för att de behövs, inte för personliga vinningar, något vi känner igen från MSBs tidigare utgivning.
Oavsett hur många författare som ligger bakom verken är rösten densamma rakt igenom den tunna broschyren. Rösten är okänslig, nästan byråkratisk. Det som beskrivs är en kommande katastrof, men modet och pragmatismen består. En anynom skriftställare med ett direkt tilltal: ett du som ständigt förpliktigas med olika uppdrag och direktiv. Men du är inte ensam, du ingår i en allians med ett berättar-vi som beskyddar duet i alla lägen.
”Om du är utomhus och inte hinner ta dig till ett annat skydd
ska du lägga dig ner på marken,
helst ihopkrupen
i en grop
eller ett dike.”
Till skillnad från mycket annan katastroflitteratur blickar denna antalogi hela tiden mot en framtida katastrof som inte hunnit komma ens när sista sidan är vänd. Trots att obestämbarhet ligger i framtidens natur formuleras tydliga råd som förväntas gälla generellt.
En av de bästa dikterna är ”Toalett” som rättframt konstaterar att våra kroppar fortsätter vara kroppar även i katastrofer.
”Bra att ha hemma:
Toalettpapper.
Våtservetter, handsprit.
Blöjor, mensskydd.”
Kapitlen avgränsar varandra med stora, svarta blaffor högst upp på sidorna: de heter saker som Smittor, Stoppa en blödning, Extremväder och speglar alla innehållet på sidorna. Inom kapitlen är det ibland svårt att veta var den ena dikten slutar och den andra börjar. På vissa ställen tillåts jag som läsare själv definiera start, slut: omfattning. Detta ger en ovanlig sorts läsglädje, ett slags redaktörskap, jag blir medskapare. Som medskapare är jag tillfreds allt som oftast, men i de svagare partierna känner jag mig sugen på att säga min tvångsanställning.
Sämst är det när informativiteten tas till absurda nivåer: När länkar, telefonnummer och tekniska illustrationer fyller sidorna känner jag att gränserna för både poesi och prosa, kanske till och med för skönlitteratur, överskrids. Kollektivet MSB har ju motvilligt blivit kallade moderna ironiker, jag börjar bli beredd att stämma in.
”Besök
msb.se eller krisinformation.se
för råd om hur du kan
förbereda dig
för extremväder.”
Av den senaste poesi-debatten att döma uppfattas spekulationen om eventuell ironi som en attack, men författarna gör inget för att undvika detta. De platta livsråd som presenteras i dikten (dikterna?) under kapitlet ”Om du är orolig” framstår som inget annat än ironiska självförbättringar som normalt utmegafoneras i diverse självhjälpspoddar. Om inte detta är ironi, har även gränsen för ironi förflyttats sen jag såg den sist.
”Begränsa ditt flöde av negativa nyheter
om läget i världen.
Hitta en nivå
som är lagom för dig.
Ge tid åt sådant
som får dig att må bra.”
När antalogins sista sidor närmar sig kommer dikten om husdjur i händelse av katastrof. En svartvit kattunge med stolt svans och frågvisa ögon är tecknad vid sidan av en av samlingens starkaste rader.
”Måste du lämna husdjuret
hemma
kan du ställa fram extra
vatten”
sackadera 