På ett kafé, en kaffe och en öl, surret från den fullt pågående staden med alla dess leveranser, butiker, hundägare och cyklister. Inte visste jag att detta skulle vara miljön att skänka mig denna veckas spaning.
Det ’tanklösa juckandet’ är på väg tillbaka..
I många, många år har juckandet framkallat tankar av ängslighet och skam. Man har sett det som ett nödvändigt ont och juckat endast när man verkligen behövt.
Jag spår en framtid där juckandet har en större acceptans. Att med armar, ben och tydligt samtycke låsa fast någon eller något och inleda de små delikata höftrörelserna, koppla bort hjärnan och bli ett med naturen. Låta dofter och impulser styra både tempo och amplitud.
sackadera 